I OTAKT

iotaktFoto och Copyright: Mikael Wilmarsgård / Photography by Wilmarsgard

Allt har ett slut, så även den här bloggen. Den Sjätte Mannen går till de sälla jaktmarkerna i otakt efter att under några år ha stått stilla och väntat på det oundvikliga slutet. Den Sjätte Mannen kommer att leva kvar som ett kapitel i min historia, en tid då jag själv anser att jag faktiskt nyktrade till och började se på omgivningen och verkligheten som den ser ut. Den Sjätte Mannen var ett nöddop av en blogg som bara hade sin förklaring i en photoshoppad bild på undertecknad och fem före detta partiledare för Moderaterna. Något djupare djup än så fanns inte, inte ens en patetisk vilja att få 101 kilogram ister med grått hår att framstå som något upphetsande med URL:en 6mannen.se.

Den Sjätte Mannen var inte speciellt spännande längre, annat än i vissa texter kanske. Bloggens utseende hade passerat ett bäst-före-datum för länge sen och det fanns inget större hopp i att kunna utveckla bloggen till det jag ville. Namnet kunde ha levt vidare, men jag ville ha en nystart på riktigt – ett sista namnbyte efter Tokmoderaten och Sjätte Mannen. Tredje gången gillt. En ny upplevelse, ett nytt utseende och ett nytt namn blev beslutet.

Nu kommer alltså den nya bloggen, den sista bloggen som jag kommer att agera på. Bloggen heter I otakt, något som klurades fram av mig och min underbara webb-sidekick Micke Wilmarsgård. Det är Micke som har byggt den nya sidan, som har tagit de där bilderna på mig som kommer att fungera som bildsättning till både blogg och inlägg framöver. Jag tycker att han har gjort ett fantastiskt arbete, men vi är bara i början av en process där vi nog aldrig kommer att bli klara med finslipning och implementering av nya idéer och påhitt. Det Du ser imorgon på I otakt kommer sannolikt att se annorlunda ut någon månad. Den som står still är dömd till undergång, det fattar till och med jag trots att jag är konservativ i själen. I otakt kommer aldrig att vara i takt med det jag kommer vilja se i min egen blogg.

Namnet I otakt handlar om hur jag ser på mig själv i förhållande till makten, härligheten och de tre statsmakterna. Som konservativ enmanstankesmedja kan man inte vara annat än i otakt med den samhällsförändring som vi lever i här och nu. I förhållande till läsekretsen däremot, så är jag nog mer taktlös än i otakt. De texter som formulerats i den här bloggen kommer att leva vidare I otakt, där har jag ingen annan ambition än att fortsätta i samma spår som tidigare men med målet att alltid utveckla mitt skrivande. Den som står still är dömd till blablabla… ja. ni vet.

Jag hoppas naturligtvis att Du som har läst och följt mig i den Sjätte Mannen följer med över till I otakt och fortsätter att läsa mig där. Vill Du inte så vill jag iallafall tacka Dig för att just Du har använt din dyrbara tid till att läsa mina påhopp, mina skrönor och texter under dessa år. Tack!

Väljer Du att följa med hoppas jag att Du kommer att trivas som en fisk i vattnet med mig plaskandes bredvid, I otakt. Från och med nu så är det där som jag kommer att vara din obalanserade ledsagare genom vår gemensamma verklighet, helt i otakt med andra medier.

Nu kör vi. Välkommen till I otakt!

Vill du stötta min nya blogg, mina nya idéer och nya planer – titta in HÄR.

APRILSKÄMT

7685_10153601888371482_8381248121965794881_nBild: Dump från Politiken.dk

Igår var det den första april, dagen då det är helt okej att driva med allt och alla på alla tänkbara och otänkbara forum. Den första april är nästan vartenda skämt tillåtet så länge det inte kan anses vara rasistiskt eller handlar om att Sverigedemokraterna driver med moderaternas 180-graders sväng rörande flyktingpolitiken – en sväng som i sig känns som ett ständigt pågående aprilskämt.

Idag är det den andra april, men vi lever kvar med ett gäng skämt vi får stå ut med ett tag till. Regeringen Löfven är ett dåligt skämt. Statsminister Löfven är uselt skämt. De allra flesta statsråden är sådana skämt att till och med Ewert Ljusberg hade refuserat ett sådant sorgligt skämt i ‘Har du hört den förut?‘ Vem behöver en dag när vi överöses av både bra och dåliga skämt när vi styrs av ett skämt även alla andra dagar…?

En irländsk pub, i Spanien, full av folk som på ålderns höst flyttat ner till solen och värmen från länder där varken väder eller prisnivån på alkohol tilltalar emigranterna. Svenskar, norrmän, irländare och engelsmän. Snacket landar i europeisk politik i allmänhet, och efter ett tag om den svenska politiken i synnerhet. Norrmännen frågar sig hur svenskarna kunde välja ett skämt till statsminister, den enda svenska sossen på plats – som lämnat högskatteparadiset hemma – frågar norrmännen hur de kunde välja en dryg och tjock kärring till samma position i Norge. Engelsmännen och irländarna skrattar åt brödrafolkens gräl, även om alla svenskar vid bordet utom en håller med norrmännen om det svenska skämtet Stefan.

Engelsmännen och irländarna öppnar upp YouTube för att själva kunna bilda sig en uppfattning om det svenska skämtet till statsminister. De hinner se några sekunder av Löfven live i Central Park innan de börjar skratta rått och rada upp förklenande omdömen på engelska. En svensk ger dem Löfven och “Wrong papers” och de skrattar ännu mer, ännu råare. En annan svensk översätter det där om “många döda som försöker fly” och någon skakar på sitt huvud så att det nästan lossnar. “What a joke!”

Det var där och då, för några veckor sedan. Av människor som rest runtom i världen och frotterat sig med folk i andra delar som råkar vara intresserade av politik och som har mer än ett humm om svensk politik kommer samma signal. Sverige är ett skämt idag, inte bara Löfven utan även hans mest erfarna statsråd utrikesministern. Hela den svenska regeringen, bortsett från några stackars undantag – *Host Host Hultqvist* – är ett skämt. Om det finns något som kan ena världen så är det hur man ser på Sveriges regering här och nu.

Om regeringen är ett uselt skämt så är “oppositionen” ett dåligt skämt som låter det dåliga skämtet fortsätta att skämma ut sig själv och Sverige runtom i världen. Det är ett dåligt skämt som man önskar vore ett aprilskämt. Kan våra politiker vara så snälla och sluta skämta med oss väljare, varenda dag – året om? Kan vi få leva i ett land som inte är ett stort skämt, som inte leds av en regering som är ett ännu större skämt?

 

Något som inte är ett skämt är att detta är det näst sista inlägget på den Sjätte Mannen. Under lördagskvällen kommer en farväl-text, med “skattkarta” eller vägbeskrivning om var Du kommer att hitta mig framöver. Jag hoppas verkligen att du följer med, eller letar rätt på mig…

“DU KAN LITA PÅ MIG”

Bild: Dump från authenticmasculinity.com

Jag har en öppen famn, en tanke som är fri. Jag vet vad jag gör. Jag är DN-krönikör. Du kan lita på mig. Ja? Ja. Ja! Du kan lita på mig…

Kan man sin Ledin så känner man igen textraderna från “Du kan lita på mig”, med den lilla ändringen att det där att man är DN-krönikör i Ledins text lyder att man inte är bankdirektör. Då, när Ledin skrev sin text, var det inte många som litade på bankdirektören. Idag är det media själva som går ut med scoopet, nyheten och rubriker om att folket litar på media, jättemycket.

Om du vet att det var Ledin som skrev texten “Du kan lita på mig” så vet säkert att det var Strindberg som skrev “En dåres försvarstal” och lite så känns faktiskt DN-texten. Bara rubriken “Högt betyg till mediers trovärdighet” och sedan i texten att folk har lågt förtroende för vissa medier, de medier som råkar ha flest läsare både på nätet och på papper – Aftonbladet. Fler litar på statsminister Löfven än på Aftonbladets journalistik, och det är ju ett underbetyg som vem som helst kan ta förstå. Högt betyg till mediers trovärdighet som rubrik i en text där representanten för det företag som undersökte trovärdigheten hos media avslutar med “Vissa medier har mycket stort förtroende, andra väldigt litet” – hur påverkar den rubriken DN:s framtida trovärdighet?

Nog med nagelfarande. Man behöver inte vara vare sig ett geni eller bara lagom skärpt för att förstå att det finns både dåliga och bra journalister i svensk media. På vissa platser finns det fler av den ena eller andra sorten, även om jag tycker att de bra blir färre och färre och de kassa fler och fler. I min värld har jag jättestort förtroende för DN:s Mikael Holmström, och det hade jag även när han fanns hos konkurrenten SvD. Samtidigt saknar jag helt förtroende för Holmströms chef, Peter Wolodarski och en del andra journalister på hans tidning. I min värld vet jag att Mats Wennerholm på Aftonbladets sportredaktion alltid gör att bra jobb om sport medan Lena Mellin på samma tidning aldrig gör ett bra jobb som politisk förstå-sig-påare. Jag litar aldrig på Mellin, alltid på Wennerholm. Jag litar alltid på Holmström, aldrig på Wolodarski. Så är det bara, och hur det påverkar min syn på deras tidningars trovärdighet kan ni ju försöka er på att analysera.

Rent allmänt är den tredje statsmakten på väg utför i en accelererande fart nerför en allt brantare nerförsbacke i mina ögon. De pålitliga och trovärdiga journalisterna blir färre och färre, de klarar inte längre av att bära upp en tidning där majoriteten är medelmåttor eller rena katastrofer. Om tio eller tjugo år kommer de siffror som DN redovisade för att säga något som inte stämde helt och hållet se annorlunda ut. Det är först då, när en okritisk och naiv generation av tidningsläsare har dött ut och ersatts av en mer kräsen och ständigt sanningssökande generation. Det är då de svenska journalisterna kommer att få bekänna färg. Det kommer inte fungera att fortsätta måla allt i olika kulörer av grönt eller rött längre. Du kan lita på mig…

GODHETSNARKOMANEN

kråkaBild: Dump av en del av ett konstverk av Zilla-Wiz

Vardagsreflektion från vardagens verklighet. Det var ett tag sedan jag formulerade något om någon aktuell upplevelse någonstans, men nu är det dags. Det kommer handla om den svenska godhetsnarkomanen, om medmänniskan som är beroende av att vara god, godare. godast mot de som godhetsnarkomanen ser som utsatta för orättvisa och övergrepp. Det kommer att handla om en upplevelse i tunnelbanan…

Det är kväll. Jag är på väg mot arbetsplatsen för ett nattpass, och det är den kollektiva trafiken som skall ta mig dit med tunnelbana och buss. Det är rätt tomt i min tunnelbanevagn, men det förändras vid en av de större knutpunkterna där det fylls på med folk. Från att ha suttit ensam vid “min” lilla grupp av fyra sittplatser får jag sällskap av två unga tjejer. De sätter sig mittemot mig, pratar högt med varandra och kommunicerar ännu lite högre med ännu några andra kvinnor längre bort i vagnen och en man som verkar vara någon variant av förman i det kacklande sällskapet. När mannen med ett finger över munnen signalerar att det skall bli tyst så blir det tyst. En av tjejerna mittemot mig börjar använda sitt eget finger till att utforska sina näsborrar.

Jag har gjort det själv, jag gör det fortfarande ibland men jag gör det inte på tunnelbanan och inte med en sådan frenesi att man som anställd i vården undrar om hon inte skall komma upp i hjärnan med sitt finger. Jag brukar inte heller ta mig en ordentlig titt på det jag hittar, men synen på vad som är okej och inte i näsgrävande kanske är kulturellt betingat. Det som många i tunnelbanevagnen under Stockholms centrala delar upplever som för mycket och äckligt kanske inte är det i Rumänien eller Bulgarien…?

Sedan kommer den första kråkan flygande, och den landar på golvet. Nästa kråka flyger in i väggen bredvid min plats och tredje kråkan blir tredje kråkan gillt – den landar på mina byxor. Den unga tjejen mittemot mig snärtar iväg sina kråkor till höger och vänster. Det är då det brister för mig – med en kråka på byxbenet.

“Kan du sluta med det där? Det är inte okej att hålla på så där” säger jag med ett tonläge som skall signalera att det inte är okej att skjuta snorkråkor omkring sig, bland andra människor. Okej är dessutom ett ord som de flesta förstår, och tillsammans med en barsk stämma borde det koppla hos vem som helst. Det gör det här med. Den unga tjejen tittar på mig som om jag vore en utomjording, med sitt vänstra pekfinger halvvägs upp i näsborren. Det är då den svenska godhetsnarkomanen äntrar scenen, och tar över den tredje huvudrollen vid sidan av undertecknad, den näsgrävande unga kvinnan och statist-kråkorna som flög. Det är då jag hittar en annan person att störa mig ännu lite mer på än hon som nyss sköt en kråka på mitt knä…

“Tror du verkligen att hon förstår vad du säger om du tilltalar henne på svenska? Måste du ha en sådan ovänlig ton? Förstår du inte hur utsatt hon är, hur jobbigt hon har det? Så sitter du här och gnäller drygt över ett beteende som inte passar dig. Skäms du inte?”

Orden kommer från en parant dam i sina bästa år, hela världens godhet samlad i en och samma kropp ifall hon skulle ge sig på en analys av den egna personligheten. På fråga ett svarade jag “Nej, men jag tror att det är lika dödfött med engelska och franska…” – som är de två andra språken jag kan hantera – “…och jag kan inte romani”. På fråga två tyckte jag att jag hade all rätt i världen att använda ett barskt tonläge. På fråga tre så svarade jag att det kunde jag minsann visst, men att utsattheten och den jobbiga vardagen inte gav henne rätt att skjuta sina snorkråkor på mig. På den sista frågan hann jag svara något om att det borde finnas andra som skulle skämmas innan jag lämnade tåget vid Sankt Eriksplan. Nu var det två som tittade på mig som om jag vore en utomjording, godhetsnarkomanen och kvinnan med kråkorna. Kvinnans kollegor tittade mest förstrött omkring sig som om det var normalt och naturligt med käbbel när de var ute och reste kollektivt.

På perrongen fyra, fem, sex eller fler djupa andetag. I trappan upp mot biljetthallen räknade jag till tio så många gånger jag kunde för att inte få ett utbrott på den tiggare som har Sankt Eriksplan som sin jaktruta varje kväll. Jag var förbannad, men jag var mest förbannad på idioten till godhetsnarkoman som skulle uppfostra mig för att jag höjde rösten, tog mig ton och inte vände bort blicken när någon sköt snorkråkor omkring sig och på mig. Jag är förbannad för de finns där överallt, de som i sitt beroende av att vara god, godare, godast alltid skall hitta ursäkter för allt mellan himmel och jord. De är kravlöshetens apostlar, ingenting annat. Den jag stötte på var och är orsaken till en natt med dåligt humör och ett förhöjt blodtryck. Jag unnar godhetsnarkomanen en stor kråka i plytet, primitiv och bitter som jag är. Det värsta är att jag på fullt allvar tror att hon skulle le, och säga tack…

ATT TA STÄLLNING

fki2Den brittiska krigskyrkogården vid Blue Beach, San Carlos, Falklandsöarna.        Foto: Egen bild

En ledarsida brukar handla om att framföra en tidnings eller en tidningsredaktions åsikter, oftast om politik men ibland om annat. Ledarsidan skall i mina ögon ta ställning, men det jag läste på Svenska Dagbladets ledarsida om utvecklingen i Sydatlanten, omkring Falklandsöarna tar inte ställning alls. Det är en serie konstateranden om att det pågår en fortsatt fajt om Falklandsöarna där en FN-kommission nu tycks ha bestämt sig för att elda på konflikten. Om det tycker Svenskans ledarredaktion ingenting alls.

För de som har följt den här bloggen ett tag är det ingen nyhet att Falklandsöarna ligger mig mycket varmt om hjärtat. Därför känns det konstigt att läsa en ledare där ingenting tycks, där ingenting tänks, där några nyheter från den nära nutiden vävs ihop med lite äldre händelser till något som bara kan anses vara snömos. Att inte tycka något på en ledarsida är inte vad man förväntar sig av en ledarskribent.

Därför tänkte jag göra Svenska Dagbladet och Aleksandra Boscanin en tjänst och skriva om hennes ledartext – till något som borde rimma bra med den bild jag har av Svenska Dagbladets åsikter om frihet, om respekt för den lilla människan mot den stora staten. Det handlar om att ta ställning för Falklandsöarna…

“Falklandsöarna har varit föremål för konflikter mellan Storbritannien och Spanien långt innan de spanska kolonierna längs den sydöstra kusten av Sydamerika 1816 blev ett embryo till dagens Argentina. Fransmännen var först med att kolonisera ögruppen, år 1764. Ett år senare kom britterna iland, på en annan plats och utan en aning om fransmännens närvaro drygt 14 landmil åt ostsydost. Fransmännen tappade intresset och lämnade över sin bosättning 1767 till Spanien. I den svängen upptäckte britter och spanjorer varandra och konflikten började, drygt 50 år innan Argentina började krystas fram. Lågskaliga konflikter avlöste varandra, men det enda land som på allvar var intresserade av att göra något vettigt av Falklandsöarna var britterna, och de britter som bosatte sig på den karga, vindpinade men vackra ögruppen. Sedan en massa käbbel och tjoller fram till 1833 har britterna styrt, utvecklat och byggt upp Falklandsöarna till det de är idag.

I april 1982 ockuperades Falklandsöarna av Argentina och militärjuntans trupper. Denna invasion startade Falklandskriget. Kriget tog slut redan i juni 1982 efter det att öarna och dess lojala och brittiska befolkning hade befriats av en brittisk expeditionsstyrka till priset av 255 brittiska liv och drygt 700 meningslösa argentinska offer. Argentina hissade den vita flaggan över Stanley den 14 juni 1982, men konflikten har levt kvar sedan dess, i varierande grad och allt mer intensivt när argentinska presidenter har behövt få sitt folk att fokusera på något annat än det egna landets kroniska förfall.

Argentinas ekonomiska problem i kombination med Falklandsöarnas positiva utveckling under senare år har medfört att intresset från Argentinas sida ökat under en labil president Fernández de Kirchner. ‘CFK’ har gjort allt sin makt för att öka på hetsandet mot Falklandsöarna och öarnas befolkning. Retoriken och det diplomatiska spelet har även förstärkts av det faktum att oljefyndigheter i havet utanför Falklandsöarna. Det argentinska hetsandet har fått britterna att reagera och försäkra att Storbritannien nu och så länge ögruppens befolkning vill vara britter ta ansvar för säkerheten i Sydatlanten genom en nu lätt utökad militär närvaro.

Nu riskerar konflikten att eskalera ännu lite mer då det rapporterats om att en FN-kommission kommit fram till att Argentinas territorialvatten bör utökas till att även inkludera Falklandsöarna. FN som organisation borde agera för att öka säkerheten, säkra freden och garantera människors rätt till självbestämmande agerar genom sin kommission tvärtom. Den argentinska regeringen hyllar naturligtvis beslutet medan den brittiska regeringen av naturliga skäl inte delar vare sig kommissionens slutsatser som den argentinska euforin.

Det bör poängteras att FN-kommissionens roll är rådgivande och att deras beslut inte kan anses vara bindande på något. Risken är dock att Argentina betraktar FN:s rekommendation som en legitim anledning att återigen börja med blockader, handelssanktioner och vapenskrammel. Idag saknar Argentina förmåga och resurser för att försöka sig på en ny invasion. Den argentinska militären är idag faktiskt i ett ännu sämre skick än sin svenska motsvarighet.

Vad Falklandsöarnas befolkning själva vill är dock och har alltid varit väldigt tydligt – de är britter och vill förbli britter, de vill ha rätten att själva utforma sin framtid. Falklandsöarna vill ha rätt till självbestämmande. Detta markerades tydligt i en folkomröstning som genomfördes 2013. Då röstade 99,8 procent för att fortsätta vara en del av Storbritannien som “Overseas territory” – endast tre personer röstade emot, men de tre ville för det absolut inte tillhöra Argentina.

Sedvanligt tjafs hördes från Buenos Aires och Argentina om att man därifrån inte tänkte ta hänsyn till vad en “implanterad” befolkning tyckte och tänkte. Detta hördes alltså från ett land med en implanterad spansk befolkning, där urbefolkningen alltid har saknats i styret. På Falklandsöarna har det aldrig funnits någon urbefolkning att kuva eller kolonisera. De som bor där idag är ättlingar till de enda och de tappra som skapat en underbar plats på jorden av något som vid första anblicken kan anses vara extremt ogästvänligt, och de som efterhand har flyttat dit för att bidra till utvecklingen.

För sin historia skall Falklandsöarnas befolkning belönas, inte straffas. För deras arbetes skull skall man ta största hänsyn till vad de själva vill med sin framtid. Den och de som inte tar hänsyn till Falklandsöarnas rätt till självbestämmande skall omvärlden inte behöva lyssna på när det gäller Falklandsöarnas framtid och frihet.”